Publicerad i Dagens Nyheter 3 april 2024
Arbetare i Sverige, som med långa yrkesliv bidrar till att bygga upp vårt land, förtjänar en pension att leva på – och helst njuta av. Tanken med dagens system var att den allmänna pensionen skulle bli omkring 60 procent av lönen efter drygt 40 års arbete. Det fanns en bred uppslutning kring att pensioner baserade på en livsinkomstprincip skulle vara långsiktigt finansiellt hållbara och samtidigt ge god inkomsttrygghet för breda grupper av löntagare. I dag, 30 år senare, får en anställd i ett LO-yrke inte mer än drygt halva lönen i inkomstgrundad pension när hen går i pension efter ett långt arbetsliv. Inte heller dagens unga ser ut att ha en bättre pension att se fram emot, ens om de orkar arbeta hela vägen upp i de allt högre pensionsåldrarna. Om detta är partierna tysta. Det är inte acceptabelt.
Låga pensioner skapar otrygghet och undergräver förtroendet för systemet. Det är lätt att peka ut var ansvaret för detta ligger. Pensionsgruppen, som finns till för att värna pensionssystemet, har inte säkrat de pengar som krävs för bättre pensioner i framtiden.
Partierna i pensionsgruppen har fram till helt nyligen också aktivt låtit bli att föreslå regler för överskottsutdelning i goda tider, det som ofta kallas för en gas, i pensionssystemet trots att frågan varit aktuell i 20 år. Däremot finns en broms som ger omedelbart avtryck i pensionärernas plånböcker i sämre tider. Det tuggar på tilliten. Politikernas passivitet i pensionsfrågan kommer med stora politiska risker. Med sämre allmän pension kommer krav på särlösningar och riktade bidrag till vissa grupper. Självklart ska det finnas ett fungerande grundskydd även i pensionssystemet, men om undantagen blir norm riskerar hela modellen att vackla. Ett pensionssystem som vilar på livs-inkomster och som ger trygghet till breda grupper är bra för alla. Samtidigt som vi arbetar för våra egna inkomster nu och i framtiden, bidrar vi också till samhällets gemensamma resurser.
Oro för den framtida pensionen skapar frustration och missnöje. Pensionerna var en stor fråga bland väljarna i valrörelsen, men från partierna bemöttes kritik mot låga och orättvisa pensioner med tystnad. Tålamodet tryter bland arbetare som förväntas jobba allt längre upp i åldrarna samtidigt som tunga villkor och tuff arbetsmiljö sliter hårt på kroppen. LO står än så länge bakom det nuvarande pensionssystemet, men ingen har frågat oss om sänkta ambitioner. Vi ser inte att det är möjligt för LO att stå bakom systemet i framtiden om det inte längre fyller sin funktion. Därför är det dags att partierna i pensionsgruppen agerar för pensioner på den nivå som var tanken när uppgörelsen slöts.Den nya pensionsutredningen (4 mars 2024, dir 2024:29) skulle kunna vara ett gyllene tillfälle att kickstarta den upprustning som behövs. Men då krävs mer:
1. Höjda pensioner.
LO kräver att utredningen ges ett tilläggsdirektiv att se över hur pensionsnivåerna kan förbättras, inte bara upprätthållas. Att höja nivåerna kräver rejält ökade resurser. Genom att använda de överskott som uppstår i pensionssystemet skulle både nuvarande och framtida pensionärer omfattas av förbättringar, utan olika typer av särlösningar. Därtill behöver pensionsavgiften öka. LO föreslår att en höjd avgift finansieras genom en sänkning av den så kallade allmänna löneavgiften. Den avgiften går i dag rätt in i statskassan, i stället för till löntagarnas ekonomiska trygghet.
2. Lämpa inte över ansvaret på tjänstepensionerna.
Att fackliga organisationer, med olika möjligheter till framgång, har förhandlat fram tjänstepensioner får aldrig bli ett skäl för politikerna att hålla tillbaka den allmänna pensionen. Tjänstepensionen ska vara ett komplement till en stark allmän pension. LO kräver att utredningsdirektivet om att ta hänsyn till förekomsten av kompletterande tjänstepension stryks.
3. Stärk pensionsskyddet vid sjukdom och arbetslöshet, rusta upp sjukförsäkring, arbetsmiljöarbete och möjligheter till omställning.
Rättvisan kräver klara regler så att de som inte kan arbeta heltid upp i hög ålder inte också drabbas av en lägre ålderspension. Många av LO-förbundens medlemmar straffas i dag med lägre ålderspension för att de har slitits ut på jobbet eller varit arbetslösa.
Pensionssystemet ska inte behöva kompensera för att människor skadas eller slits ut på grund av ett sjukt arbetsliv. Arbetsmiljön måste bli bättre och möjligheterna fler till omställning för att orka hela vägen. För den som inte kan jobba ända till pensionen måste sjukförsäkringen trygga inkomsten utan att pensionen försämras. Det enda sättet att värna pensionssystemet är att se till att det upprätthåller sitt syfte – en trygg ålderdom för Sveriges löntagare. Partierna i pensionsgruppen har hittills misslyckats med det. LO kräver nu en dialog om hur löntagarna ska få bättre pensioner.
Susanna Gideonsson, LOs ordförande
Therese Guovelin, LOs förste vice ordförande
Torbjörn Johansson, LOs avtalssekreterare