Bättre betalt
Organisationsgraden är ett ord som beskriver hur många som är med i facket av alla de som skulle kunna vara det. Det mäts i procent. Om nio av tio arbetare på en arbetsplats är med i facket är organisationsgraden 90 procent.
Hur hög organisationsgraden är på en arbetsplats styrs till stor del av vilken sektor det handlar om, storleken på arbetsplatsen samt vilka anställningsvillkor de anställda har.
Hög organisationsgrad är viktigt för kollektivavtalssystemets legitimitet. Med hög organisationsgrad blir de fackliga organisationerna representativa för arbetstagarkollektivet. Det ger stabila kollektivavtal och bättre betalt för avtalens fredsplikt.
Organisationsgrad efter sektor
I Sverige varierar organisationsgraden stort mellan olika sektorer av arbetsmarknaden. Högst är den inom de offentliga sektorerna stat, kommun och landsting där mellan 84–86 procent av såväl arbetare som tjänstemän är fackligt anslutna. Inom tillverkningsindustrin är organisationsgraden nästan lika hög, 84 procent bland arbetare och 79 procent bland tjänstemän. I byggnadsindustrin ligger den på 74 procent för arbetare och 65 procent för tjänstemän. Lägst organisationsgrad är det inom privat service. Inom parti- och detaljhandel är organisationsgraden knappt 60 procent och inom övrig privat service strax över 60 procent.
Arbetsplatsens storlek
Arbetsplatsens storlek spelar stor roll för organisationsgraden - ju större arbetsplats desto högre organisationsgrad. Det skiljer över 30 procentenheter mellan de minsta och största arbetsplatserna.
På de minsta arbetsplatserna, de med 1–5 anställda, är organisationsgraden bland arbetare endast 53 procent. Därefter ökar organisationsgraden successivt med antalet anställda på arbetsplatsen och på de största arbetsplatserna (minst 500 anställda) är organisationsgraden 86 procent, det vill säga 33 procentenheter högre än på de minsta arbetsplatserna.
Tidsbegränsad anställning
De som har en fast anställning har betydligt högre organisationsgrad än de som har någon form av tidsbegränsad anställning. År 2010 var organisationsgraden bland tidsbegränsat anställda arbetare endast 43 procent medan den bland arbetare med fast anställning var 76 procent, det vill säga en skillnad på hela 33 procentenheter.
De senaste fem åren har dessutom skillnaden ökat dramatiskt då organisationsgraden bland tidsbegränsat anställda arbetare sedan år 2005 rasat med över 20 procentenheter, från 63 procent till 42 procent. Även organisationsgraden bland fast anställda arbetare har minskat sedan år 2005 men inte i samma utsträckning. Dessutom har minskningen bland fast anställda hejdats och till och med vänts till en liten uppgång år 2010 medan organisationsgraden bland tidsbegränsat anställda tycks fortsätta att minska i samma takt som tidigare.
Hel- och deltidsarbetande
Arbetstidsmåttet påverkar också organisationsgraden i den meningen att deltidsarbetande har lägre organisationsgrad än heltidsarbetande. Organisationsgraden är 73 procent bland heltidsarbetande arbetare och 65 procent bland deltidsarbetande arbetare, en skillnad på åtta procentenheter. Skillnaden har dessutom varit ganska stabil de senaste åren.
Av hela arbetskraften har andelen som arbetar deltid legat på en jämn nivå, cirka 25 procent, sedan 1990.
Oorganiserade
De flesta av de nyttigheter som kollektivavtalen ger upphov till tillfaller dock även oorganiserade. Att oorganiserade får del av värdet av kollektivavtalet är samtidigt centralt i den svenska modellen eftersom det förhindrar underbudskonkurrens. Om oorganiserade vore billigare skulle det finnas ekonomiska skäl för en arbetsgivare att söka anställa de som inte är med i facket.
Att betala en oorganiserad under avtalets lägstalön, eller sämre övertidsersättning än avtalets, är avtalsbrott. Inte ett brott mot det personliga anställningskontraktet men mot kollektivavtalet. Om inte den spärren fanns skulle ju det vara lönsamt för en arbetsgivare att bara anställa oorganiserade och löneskyddet skulle på sikt urholkas.